Ninelin ♥ We remember moments

Skrattmåsen var ett av mina smeknamn. Jag skrattade alltid massor, ni vet, skrattet som bubblar som sockerdricka ända från magen och ut genom munnen så även talet blir blandat med skrattet. 

Det kändes ibland svårt att bli tagen på allvar när man hade så nära till skratt. 

 Jag växte upp i Äppelviken i Bromma som jag mer ofta kallade för Päronbukten. Jag märkte att reaktionerna blev många när man talade om vart man bodde så det kändes bättre med ett påhittat namn och det kom aldrig några följdfrågor. 

 Vi hade det bra, bättre än väldigt många. Vi levde som i en bubbla, som i Bullerbyn och man visste inte så mycket om världen utanför. 

Det blev jag varse den dagen jag började arbeta. Alla hade det inte som jag. 

 Jag lärde mig simma när jag var 4 år på vårt sommarställe i Lännersta, och vi vistades mer än ofta i vår båt i Stockholms skärgård. Något jag fortfarande älskar. Och vi fick se världen. 

 Som väldigt ung fick jag uppleva min första riktiga kärlek, den slog ner som en bomb. Och jag tänkte flera gånger, om den här känslan går över, så har jag i iallafall fått uppleva den.  

 Jag pluggade vidare och började arbeta inom reklamvärlden. Jag kände snabbt att jag hade hamnat rätt. Ord och bild som gör förändring. 

Det gick som på räls. Jag började göra mig ett namn. 

 Samtidigt skaffade jag barn. Två små härliga lintottar. Världsbilden förändrades. Livet blev komplett. 

 Känslan att vara gravid och speciellt den överväldiga känslan när de är nyfödda fyllde mig med så mycket kärlek jag inte visste att jag hade inom mig. 

 Men tyvärr höll inte relationen, så när barnen fortfarande gick på förskola gick vi skilda vägar. Inte helt enkelt att fortsätta jobba på en karriär och samtidigt ta hand om små barn, men det gick. 

 Men, en dag under arbetstid, när jag var på väg från ett kontor till ett annat, blev jag påkörd när jag stod stilla vid ett rödlyse. Det skapade kaos. Jag fick enorma problem med min nacke. 

Men som jag är upplärd, så kämpar man vidare. Men med begränsningar. 

 Jag la mycket tid på träning för att hålla mig stark och orka min vardag. 

Styrketräningen blev min vän. 

 Men, så hände det igen. Ytterligare en trafikolycka som påverkade mig väldigt negativt. Det var återigen inte mitt fel men felen som uppstod har påverkat mig resten av mitt liv. Jag var i usel kondition, smärtan i nacke och rygg slog ut mig regelbundet i sådana smärtor att jag kröp omkring på alla fyra och kräktes och svimmade. Livet blev tufft. Det krävdes sin kvinna att ta hand om barn, fortsätta jobba för att överleva ekonomiskt och samtidigt leva med så mycket smärta. En kombination som inte borde fungera. 

 Men livsgnistan inom mig höll sig alltid svagt glödande. 

 Jag träffade en ny man som jag föll pladask för. Livet fick en ny riktning och efter några år blev jag gravid igen. Ett tvillingpar kom till världen. 

Men snabbt förstod jag att jag skulle få göra denna resa ensam. Mannen valde att hellre se djupet i glaset än att satsa på familjen. 

Ännu en lärdom. Beroende, och medberoende. Jag som hade trott att en fyllgubbe är en person jag sett ligga på en parkbänk, inte en man som drev en reklambyrå och som kallades ”Gud” i den världen. 

 Besvikelse, smärta och en ensamhet, trots mina fantastiska barn runt mig. 

En fyrbarnsmamma. Ensamstående. 

 Jag kämpade vidare. Skrattet höll mig vid liv. Och barnen. 

 När de yngre barnen var drygt två år försökte jag titta utanför min bubbla och flera händelser gjorde att jag så småningom vågade släppa in en man i vårt liv. 

Jag kände mig som en tigermamma som byggt murar för att skydda oss mot omvärlden. 

 Livet fortsatte i en ny form. Bonusfamiljen. Ett pussel att lägga. 

 Men, så hände det som jag trodde var omöjligt. Ännu en trafikolycka. Det var en man som var ouppmärksam och som körde in med full fart i min bil som stod stilla i en bilkö. Jag fick så ont i nacken att jag inte stod upprätt i över en månad. Kroppen strejkade helt. Det blev sedan även operationer. 

 Det var riktigt tungt att börja om, med ännu mer smärta, begränsning och rehabträning. 

 Det var väl ändå inte såhär livet skulle vara, som en ständig vippdocka. Någon slår ner dig, men du reser dig upp, varje gång. 

Allt påverkades, det sociala, min roll som förälder, min karriär, min ekonomi och som partner. Ständigt behov av hjälp, men samtidigt ett måste att stå på egna ben. 

 Det var ändå tur att jag har fått de mest fantastiska barnen. De är mitt allt. 

Men det fanns en gång när det stökade på lite för många ställen på samma gång. Den gången när jag la mig ner på köksgolvet och sa; Jag ger mig, jag ger mig, jag ger mig. Men det dröjde inte länge förrän jag stod upp igen. 

Tycka synd om mig själv-känslan är inte så stark hos mig. 

 Mannen till mina yngsta barn visade inte sin bästa sida. Det är en helt egen story, som blev den värsta mardrömmen men i verkligheten. 

En man som inte fanns för sina barn, men ville göra mitt liv till ett helvete. Jag blev förföljd och trakasserad, hotad till livet och utsatt för så mycket skit jag aldrig trodde var möjligt. Efter att ha manipulerat, ljugit och fått alla medberoende så dog han. Det var det tuffaste meddelande jag någonsin lämnat. Hur säger man till sina barn att deras pappa är död? Luften gick ur mig och jag kände mig som en blöt fläck och samtidigt med en märklig lättnad. 

 Tiden rullade på, med barnaktiviteter, läxor, resor, träning, kärlek och familjeliv, men så en dag, då tog mannen sitt pick och pack och drog, utan förklaring, utan ett hejdå. 

Då brast det. Lite för mig, men främst för mina barn. Det blev många år av reparation efter det. Barn som jag inte visste kunde må så dåligt. Känslan av maktlöshet infann sig. Hjälpen som borde ha funnits fanns inte. 

Det kändes väldigt orättvist. 

 Jag brukar säga att alla får sin beskärda del innan livet är slut, men nu hade bägaren runnit över. 

 Livet, som ger och tar. 

 Trots allt har vi kämpat vidare. Teamet. Vi har flyttat och uppfyllt drömmar som gör oss lyckliga. Vi har blivit fler i familjen. Vi har skaffat hund. 

Balansen är inte alltid lätt att hålla men jobbet fortskrider. Smärtan finns kvar. Historien finns kvar. Och vi är många erfarenheter rikare. 

 Vi är bra på att vara glada för det lilla. Vi vet att vi klarar mer än vad vi tror. Vi ser framåt. Livet är allt bra. Även om skrattet fastnade i halsen.